hans öra, när muntra gäster prisade hans vin, och som han läste i hvarje menniskas öga, som hälsade på honom på gatan.
»Tyst! tyst! Ni stängde väl dörren? — Stäng dörren, Marcussen — vi få inte tappa hufvudet, vi måste göra utvägar — allt kan inte vara förloradt — omöjligt! Låt mig se — låt mig se de der telegrammen — allesamman!»
Och den gamle mannen tog telegrammen, som frasade i hans darrande händer; han såg än i det ena, än i det andra, slängde ut dem öfver pulpeten och samlade dem igen, tills han sjönk ihop med hufvudet i händerna och stönade högt.
Marcussen sade sedan, att han hellre sett, att man notificerat honom om ett par tvillingar, än upplefvat detta ögonblick; slutligen gick han fram och lade sin hand på chefens axel.
Professorn såg upp och reste sig med möda:
»Gå, Marcussen — och släpp inte in någon till mig.»
Till frampå förmiddagen gick affären skenbart som vanligt. Mäklare och agenter kommo in och talade med Marcussen; det gafs order ut till fabriken, och kassören satt bakom sitt galler, folk kom och gick med pengar. Men
