det. Ty de visste ju alla, huru underligt det förhåller sig med dem, som äro födda i fina kläder. De bli qvar i dem, huru det än går. Man kan nog höra, att de ha mist allt sitt och förstört för andra också; men ändå hade det aldrig händt, att sådana menniskor komma ända ner till arbetsfolket, bodde och trälade bland dem. De fortforo att gå i öfverrock, äta varm mat och röka cigarr, så att de kunde väl inte slita så fasligt ondt.
Och det var detta, som för dem var det allra ofattligaste hos kapitalet, men derför också det mest imponerande: det måste ju således vara Guds vilja, att det skulle vara denna stora skilnad och att några bara skulle träla för andra och hålla på med det.
Men derför fans också vedergällningen. I helvetets pina skulle de få sota för att de här en kort tid hade lefvat i rikedom och njutningar. Kom i håg den rike mannen, som tiggde tiggaren om en droppe vatten, men han fick den icke; nej, pinas skulle de, alla dessa stora och mäktiga, man kunde nämna dem namn för namn — ner med dem i elden, och der skulle de brinna evigt — tänk, evigt!
Men huru mycket presterna än predikade om sådant, så var det icke alla, som riktigt kunde hemta tröst af denna tanke. Många
