tyckte, att det kunde hellre vara det samma, om det ej brassades fullt så hett under de rika i en annan verld, om bara de fattiga kunde slippa med att frysa litet mindre i denna.
Och så fans det också en och annan rik, som det skulle vara synd att bränna; ja, månne den egentligen var en sådan dödssynd, denna rikedom, när hela verlden sträfvade efter den? Det hängde ej rätt tillsamman, när man tänkte närmare på saken; nej, det var något på tok någonstädes, hvar det nu var.
Ja, se det var också en följd af arbetslösheten, alla de förbannade tankar, man fick i hufvudet af att sitta och gapa på väggen. Men tankar dugde ej för småfolk; det gälde att lida och hålla munnen, hoppas, hoppas och — framför allt icke smaka bränvin.
Så gingo de vintern till mötes.
Men medan allt detta sinnesuppror böljade rundt omkring, satt han, som var den närmaste upphofsmannen, ensam på sitt stora, pompösa kontor.
Han satt icke i länstolen framför Lyckans gudinna, utan borta vid det mellersta fönstret. Så hade Carsten Lövdahl suttit i timtal och stirrat ner i den instängda trädgården. Ibland voro hans tröttjagade tankar så matta, att han nästan sof; ibland stod eländet, skammen,
