Ah, tusen gånger värre. Och ni kan tro mig, det gör mig så innerligen ondt både om professorn och er — ja, kandidaten också —»
»Herre Gud, Marcussen, gråter ni? Hvad är det då? Svara!»
»Ja, det tjänar ju till ingenting att söka dölja det för er; vi ha stoppat.»
»Stoppat? Hvem? Hvad? Jag förstår inte ett ord!»
»Affären — firman — Carsten Lövdahl har stoppat.»
Fru Clara utstötte ett skrik, som dref Marcussen på dörren; det var det enda sak, han absolut icke kunde stå ut med: qvinnor som skreko.
Pigorna kommo instörtande; frun låg på soffan i kramp, eller hvad det var, och var alldeles från vettet.
Professorn ville icke komma upp; han gaf order att det skulle skickas bud efter doktor Bentzen.
Den första känslan hos Clara, då besinningen någorlunda återvände, var raseri mot dem, som hade dragit detta öfver henne; icke så mycket mot professorn, ty han imponerade alltid på henne.
Men Abraham! Den stackaren till man!