vara ett groft skämt; men det var icke likt Kruse.
Och nu, der han stod akterut på däcket med telegrammet i handen, hade han plötsligt blifvit alldeles ensam med rormannen, alla de andra voro försvunna; och det föll honom nu in, att hans reskamrater redan i går varit så besynnerliga mot honom.
Då gick det upp för Abraham, att det var det allvarligaste allvar, och han skyndade sig ner i sin lilla hytt, och medan sjön susade skummande förbi det lilla runda fönstret, öfverlemnade han sig åt de pinsamma tankarna och försökte att mäta och förklara för sig den stora olyckan.
Han tänkte först och främst på sin far; hvad han måtte ha lidit en lång tid! Men allt eftersom de sorgliga följderna döko fram en och en, försjönk han djupt i sorg och missmod. Det kära gamla huset, hans barndoms trädgård, de tusen föremålen, hvarje vrå full af minnen — att lemna allt detta, gå tomhändt bort och se främmande flytta in och slå sig i ro!
Och lille Carsten skulle ej leka efter honom i den instängda trädgården och kasta sten efter kattorna, och det blef ingenting af med den lilla ponyn, som Abraham hade
