det anledning till många spetsigheter, att detta öfverdådiga hus visade sig så förvånande illa försedt med silfver och andra värdesaker. Men andra förfäktade deremot med stor styrka det påståendet, att fru Clara hade öppnat öfverallt och ej stuckit undan något. Man kunde ju också förstå, till hvilken grad hon hade plockat sig, när man hörde, att det skulle säljas, det berömda Japanesiska skrifbordet efter aflidna fru Lövdahl, som fru Clara mycket väl kunde ha behållit, då det var en bröllopspresent från professorn.
Hvar sakerna nu än blifvit af, så var det redan vid Abrahams hemkomst så tomt och tarfligt i rummen, att alla måste lägga märke dertill.
Fru Clara hade stält om att det var mörkt, i tamburen, der det förr brann en präktig gaskandelaber; det enda ljuset kom från en glasruta i köksdörren. Matsalen var ookså mörk och kall; de skulle äta i solongen för att ej behöfva elda i två kakelugnar.
Hon var alldeles säker på, att Abraham skulle märka dessa småsaker, och hon hoppades, att det skulle göra godt. Om man bara kunde vinna tid med honom och föra honom in på det rätta spåret, så var allt vunnet. Sedan kunde det nog komma både ljus och värme,
