och allt det försvunna kunde komma ner igen från vinden — men en sak i sender, med mellanrum.
Då de hörde honom i förstugan, började professorn darra, så att han måste lägga tidningen ifrån sig, men Clara reste sig och sprang emot sin man i matsalen.
Så hade Abraham aldrig blifvit mottagen af sin hustru, och han hade inom sig befarat något helt annat. Från det han fick veta olyckan, hade han försökt tänka minst på Clara; hon var väl efter hans beräkning alldeles förkrossad, full af klagan, kanske af förebråelser.
Och nu skyndade hon honom till mötes kärleksfull, frimodig, nästan glad! Men så besynnerligt främmande i den svarta ogarnerade ylleklädningen, och ändå så nätt och söt, som om tarflighet just vore det, som klädde henne allra bäst.
Han blef helt varm och förtrollad af henne; och då han sedan mötte fadern, som väntade med skälfvande mun, en böjd gubbe, kastade han sig i hans armar:
»Pappa! Stackars pappa! Hvad du har haft det svårt!»
»Kan du förlåta mig, Abraham?»
»Tala inte så, pappa! Låt oss alla
