behållit den praktpjesen?» frågade Clara skarpt, »det skulle då sannerligen ha gifvit anledning till prat.»
»Ja, jag för min del,« inföll professorn, »jag tyckte verkligen också, att Clara med godt samvete kunde behålla det; det var en personlig gåfva från lyckligare dagar.»
»Nej, pappa, Clara har ändå rätt,» svarade Abraham med ansträngning; »låt oss tömma den bittra kalken till sista droppen! Det var duktigt gjordt af dig, Clara.»
Då de hade ätit och just skulle sätta sig trefligt omkring det runda bordet vid soffan, kom pigan in igen med en biljett till kandidaten.
»Hvad är det nu? Är det återigen den afskyvärde Kruse?» frågade Clara.
»Ja, det måtte vara något särdeles vigtigt, efter som han skrifver, att jag måste komma i qväll; jag får väl lof att gå då.»
»Det borde du inte göra; jag är säker på, att det är tids nog i morgon.»
»Nej, Clara, kom ihåg, att vi inte ä’ oberoende längre; har du tagit upp hela din börda, vill jag inte låta min ligga. Ödmjuka oss ska’ vi inte, men vi få väl lof att böja oss — inte sant, pappa?»
Den gamle mumlade något och såg hela
