måste du ursäkta, för att jag, rent ut sagdt, har gått i den pinsammaste oro i dessa dagar — ja, många andra med mig. Det gläder mig att se dig så frimodig, ty då kan jag väl förstå, att allt är i ordning; men oförsigtigt var det —»
«Hvad menar du?» frågade Abraham, och en dunkel aning om något förfärligt sammansnörde hans strupe.
»Hvad jag menar? Är du tokig, gosse! Pengarna naturligtvis! Du har dem väl? Arbetarnes pengar — byggnadsfonden och sjukkassan?»
Abraham pressade begge händerna mot sidan, der han kände en smärta, som efter ett slag i hjärtgropen; hans hals blef tjock, och det var med möda han fick fram ljud: »Min far —»
»Ja visst, din far har tagit ut pengarna ur sparbanken, det veta vi; men det var naturligtvis bara på en dags lån?»
Abraham nickade.
»Och din far lemnade dig pengarna följande dag?»
Abraham stod der med öppen mun och vidt uppspärrade ögon.
»Guds död och pina!» skrek den lille häftige advokaten. »Ni ä’ då ett band af
