förbrytare allesamman! Der går din hustru och gömmer sitt silfver och stjäl — ja, jag säger rent ut: stjäl! — Och din far! Din store fader! Inte nog med att han har ruinerat min far och en hel mängd andra, men jag skall bara tala om för dig ett drag som visar, hvad han är för en; du har sagt honom, att fru Gottwald hade litet sparpengar —»
»Nej!» svarade Abraham, men rodnade i det samma, ty så öfver sig gifven som han var i detta ögonblick, kom han dock ihåg, att han en dag vid bordet hade berättat om denna idé med ett monument öfver lille Marius.
»Ser du?» utropade Kruse bittert; »du kommer ihåg det. Hör nu: åtta dagar före konkursen var din far här och lockade sparbanksboken af fru Grottwald under förevändning att vilja skaffa henne högre ränta! Hvad säger du om det! Skall jag tala om för dig, hvad han är, din store fader? Jo, han är en helt vanlig skälm!»
Abraham föll baklänges mot en stol och var i flera minuter afsvimmad. Kruse blef rädd och ångrade sina ord, och då han ändtligen fick den andre till att slå upp ögonen, sade han:
»Du skall inte vara ond på mig, Lövdahl!
