frostens friskhet; folket strömmade tyst till kyrkan och skyndade sig att söka skydd för den pipande sydvesten.
Der var mycket folk; de stora olyckorna hade drifvit menniskor till kyrkan, som eljest ej brukade gå dit. Qvinnorna voro klädda i mörka, ångerfulla färger, icke ett brokigt band syntes till.
Männen sutto tysta och rufvade öfver sina bekymmer: om det värsta vore öfverståndet eller om det bara var början till något värre.
Der kom konsul With, som efter sin konkurs hade blifvit bankdirektör under Christensen; han följde sitt strykbräde galant till hennes plats och såg så omsorgsfullt efter att hon fick igen kappan tätt om sig.
Det hade man aldrig sett förr; kanske hade olyckan fört detta äkta par tillsamman.
Der kom fru Kruse ensam, rask och rörlig, som om ingenting händt. Hon hade visst stuckit undan åtskilligt, den gamla korpen, eftersom hon såg så obekymrad ut.
Men der kommo Lövdahls; alla hufvud vände sig, alla ögon följde dem.
Fru Clara gick blek med böjdt hufvud, skön och hängifven som en martyr. Den mörka klädningen, den anspråkslösa hatten
