låg framför honom i dystra, gråa höstfärger. Minnen ville upp, ögon ville fram. Men han undgick dem nästan utan kamp; det bet ej längre på honom.
Och medan han gick bakom sin far och sin hustru, spottade han sig själf i ansigtet och ropade inom sig till sig själf:
»Se ödmjuk ut — se ödmjuk ut, din hund, der du går!»
Hvad han såg inbunden och gemen ut! Der fans icke en, som trodde på honom. Qvinnor och män följde honom med onda ögon — han, som hade bedragit de fattiga arbetarne på deras stackars styfrar.
Men der kom Christensen, bankdirektören och frun i en ny, tung sidenkappa från Hamburg! Herre Gud, det gjorde riktigt godt att se menniskor, som ännu hade råd till siden!
Fru Christensen smålog rörd: silfret stod på sin plats och den dumma inskriptionen var bortskrapad.
Bankdirektörens min betydde: tillbed mig icke!
Men han kunde ej hindra det; han var deras hopp och tillflykt, ingen enda menniska hade mod att minnas hans sista besynnerliga uppträdande på Fortunas bolagsstämma.
Och så började Morten Kruse sin
