professorns böcker voro flyttade ofvanpå och Abraham tillbragte många timmar der, helst om söndagen, när de andra voro i kyrkan.
Det var en bråd dag; och de unga ofvanpå skulle ha supé för första gången. Professorn hade önskat det, och det var hans tjänstfolk der nere, som lagade maten och skötte om alltsamman.
Icke desto mindre var den unga frun så trött, att hon aldrig trodde, att hon skulle bli i ordning med sin toalett.
Abraham gick nervös ut och in i rummen, det led på tiden nu; han väntade och lyssnade vid dörren; pigan kom ut — nej, frun var inte riktigt färdig.
»Herre Gud, Clara, kan du inte skynda dig litet; om inte för annat, så för pappas skull.»
»Kära du, tala inte om din far! En man som han skulle aldrig ha öfveransträngt mig så här, om han hade vetat — men det kan ju inte han veta, och när du inte är mera rädd om mig —»
»Nå ja, låt oss då hellre skicka återbud.»
»Fy, Abraham! Hvad du är odräglig, när du säger sådant, som du inte menar.»
»Ja, men om du verkligen är så dålig —»
»Om! Du tror mig kanske inte?
