»Jo visst, Clara! Men det är då också tusan, att man skall vara tvungen att hålla bjudning under sådana omständigheter.»
»Kära du, svär in så förskräckligt.»
Icke desto mindre kom hon vacker och strålande emot sin svärfar och mottog rodnande hans gammalmodiga artigheter, medan Abraham måste beundra den kraft, hvarmed den svaga Clara förmådde öfvervinna sin trötthet, när det gälde.
Eller rättare, sanningen att säga, han stod och förargade sig öfver, att han skulle vara tvungen att låtsa, som om han trodde på denna trötthet, denna blytunga trötthet, som kunde blåsas bort. Men det var griller, som Clara fört med sig från modern; han skulle nog lirka dem ur henne; eljest var hon förtjusande, det kommo alla och berättade honom.
Aftonen förflöt under de gynsammaste omständigheter; de gamla herrarne spelade kort, i salongen var det musik, och bjudningen var lyckad, eftersom det var den första i ett nytt hus, der det var mycket att se och beundra.
Men bäst som stämningen var som lifligast, upptäckte Abraham plötsligt några strama rynkor omkring sin hustrus mun, och dessa rynkor voro en lifs lefvande kopia af
