några, som han kände till från fru Meinhardts mun.
Hon blef plötsligt tyst, såg förbi honom ut i luften och när han direkt riktade något ord till henne, hörde hon icke. Till och med i det allmänna samtalet blef det en stagnation, det lade sig en sordin öfver lifligheten; det spred sig liksom en kyla från den unga värdinnan,
Det var verkligen besynnerligt; den ene såg på den andre; några unga fruar förstodo det — ja, själfve Peder Kruse, som var ungkarl, mumlade för sig själf: »der har du allt fått något att dras med, min käre Abraham a Santa Clara.»
Abraham kämpade förtvifladt mot dessa rynkor hela aftonen; han blef feberaktigt munter, för att hålla stämningen uppe; men ingen kunde riktigt vara med under värdinnans iskalla leende.
Han smög sig till henne för att hviska; hon vände sig bort och talade till den närmaste; han besvor henne med bönfallande blickar att hon skulle tina upp, sluta med denna afskyvärda komedi; hade han förbrutit sig, och det anade honom, så kunde de ju tala om det efteråt, bara inte här — de fingo för all del inte blotta sig inför alla dessa främmande.
