så i och med verlden, som det docerades för studenterna i Kristiania.
Det förhöll sig icke så, att allting var i det närmaste i ordning öfverallt utom i Amerika, att vetenskapens alla gåtor voro lösta eller åtminstone skulle bli det i morgon eller i öfvermorgon vid Kristiania universitet; i stället för att sanningen var grundfästad, tillvaron i det allra närmaste harmonisk och rättvis, ungdomen nästan besparad alla ansträngningar, emedan de gamla hade gjort allting så ofantligt bra — i stället för allt detta, som hemmet, skolan och universitetet hade fylt honom med, fick han snart ögonen upp för, att han tvärtom var född i ett tidehvarf, fullt af det mest olikartade sammelsurium och i ett samhälle, som just behöfde en modig ungdom.
Och Abraham Lövdahl hade känt ett mäktigt behof att gripa verket an hvar som helst och öfver allt — det var ju splitter galet alltsamman. Men alltid var det detta olycksaliga: hvar skulle han gripa in? Det måste ske så, att det verkligen blef till någon nytta — en uppgift; eljest tjänade det ju till ingenting, eljest kunde han icke ens få sina närmaste till att förstå, hvad han menade med att gripa verket an.
Han hade försökt med Clara, medan de