skulle ödmjuka sig och han fortfor att gå af och an i rummen; och medan cigarren närmade sig sitt slut, kom han att att tänka på maskinmästar Steffensen och den blinda flickan. Det var ett besynnerligt par; han skulle fråga advokaten Kruse, som kände alla menniskor, hvarifrån de egentligen förskrefvo sig.
Att börja med beslöt han också att motsätta sig sin fars plan att säga upp Steffensen. Det stred mot Abrahams idéer att låta visa bort en duglig man från arbetet, derför att han var rabulist, sannolikt ett godt hufvud; just han skulle stanna.
Hur skulle det eljest gå med det stackars blinda barnet?
Och hennes bild stod plötsligt så klar för honom, rörande, som om den varit ett minne från barndomen: den hvita pannan, som låg så oskyldigt sorgsen öfver de slocknade ögonen, öfver det magra tungsinta ansigtet.
Länge och långt bort fördes Abraham i fantastiska drömmar om dessa ögon, som kanske kunde få lif; om en blick full af tacksamhet och hängifvenhet, just hvad han behöfde; och det var långt lidet på natten, då han gick till sängs. Clara sof.
