Fredrikke, att du tillåter Morten att gå med det der otäcka skägget; det skulle jag sannerligen förbjuda honom, om jag vore i ditt ställe.»
»Sådant der skall mamma inte säga till Fredrikke; den tanken är, det vet jag säkert, alldeles främmande för henne, att hon skulle sätta sig upp emot sin blifvande make; har jag inte rätt, Fredrikke?
»Jo, Morten!»
»Åh», sade fru Kruse, »det var inte så högtidligt menadt; en qvinna kan minsann komma långt utan att precist sätta sig upp mot sin man.»
»Skriften lär oss, som mamma vet —»
»Ja, min vän, det vet jag», afbröt modern honom torrt, »men nu ska' vi inte börja med teologien, utan med en kopp kaffe, allt har sin tid. Sitt ner, Fredrikke, och ännu engång: hjärtligt välkommen i huset, kära barn!»
Jörgen Kruse tänkte, som alltid när hans hustru talade: hvar tusan får hon alla de der orden ifrån? Ändtligen kom han också fram och mumlade litet, men drog sig genast tillbaka i vrån.
Det var emellertid icke så mycket den unga svärdottern han generade sig för, som icke mera för sin egen son. Då Morten valde teologien till embetsstudium, gladdes begge
