tog itu med det teologiska studiet. Den tvärhet, som hade utmärkt Morten baksträfvare i skolan, öfvergick efter hand till ett syrblandadt allvar, hvilket liksom af sig själft förde honom till teologien.
Han hade tur med sig och var redan komminister vid Nykyrkan i staden. Strax efter utnämningen förlofvade han sig, och det var hans afsigt att gifta sig genast; ty hans fästmö hade förmögenhet och inga föräldrar.
Vacker var Fredrikke Andersen egentligen icke; men fru Kruse trodde, att hon måtte vara hjärtans god och snäll, så ömt som hon ibland kunde se upp till Morten.
En stund derefter inträdde husets äldste son, advokaten; han var andfådd, kom direkt från ångbåtsbryggan och gjorde många ursäkter för att han icke hade infunnit sig vid de förlofvades ankomst.
»Men det är den välsignade föreningen, som upptar all min tid», sade han. »Jag är tvungen att ha hjälp; du, broder Morten, får lof att vara med; vårt folk bor mest i din församling omkring fabriken.»
»Du menar Fortuna; men hvad är det för en förening du talar om?»
»Åh, det är arbetarne; förut var det bara
