De hade också lefvat tarfligt, ja, mycket tarfligt; men att som Morten och Fredrikke veta på skillingen, hvad som kunde sparas och förtjänas på, tvål och tändstickor, det hade aldrig hon, icke ens Jörgen, haft reda på.
Men allting hade de unga uträknat och beräknat och allting fingo de billigare, från och med ägg — sådana köpte de då för resten ej många — och ända ner till skursand. — Alltid satt fru Kruse der så skamflat, när Morten sade:
»Det är riktigt roligt, att mamma har råd till att köpa så dyrt — inte sant, Fredrikke?»
»Jo, du har rätt, Morten. Det är bara litet förargligt för oss småfolk, att prisen stiga, när några betala för mycket.»
Och så med tjänstfolket; fru Kruse hade icke lagt märke till det, förr än Fredrikke gjorde henne uppmärksam på, huru otroligt pigor »kunna bära i sig», när de få ha hand om maten själfva. Fredrikkes pigor — hon hade bara en i sender, men bytte ofta om — de åto sannerligen nästan ingenting.
Detta började trycka på den beskedliga fru Kruse: att hon hade blifvit gamla menniskan utan att ha lärt sig att ha ögonen med sig och vara hushållsaktig. Ty hon
