Men hvad hjälpte allt detta, när fru Meinhardt icke ville det.
Abraham kämpade först halft på skämt, sedan på fullt allvar med hela den Meinhardtska familjen; men han förlorade och gaf sig, då Clara en dag upplöst i gråt sade, att nu förstod hon: han ville framkalla en brytning genom sin halsstarrighet.
Det kunde han ej stå ut med, och så blef det juridik af. Professorn var mera villig att samtycka till denna förändring än man kunde väntat. Men det var honom egentligen icke emot, att sonen fick en juridisk utbildning nu, då han själf genom den nya fabriken mera kände sig dragen från vetenskapen öfver till det praktiska lifvet.
Men för Abraham själf blef förändringen af studium en inledning till och en öfning i att böja sin vilja och vara lycklig ändå. Ty Clara belönade honom, och fru Meinhardt förlät honom.
Det vigtigaste var ju att lefva lycklig i en omgifning, som är till freds; han uppgaf en kär lefnadsplan, det var ett offer, men det skulle han få lön för; det var ingen princip han uppgaf; i så fall skulle han aldrig ha gifvit efter — aldrig!
Hemma i det stora huset hos fadern hade
