»Seså, ska' vi nu göra oss till! Hur rörande, att ni värdigas spela en bit komedi för en simpel karl; jag har också spelat komedi i min ungdom — det var till och med i Mandal — men Gud förlåte mig, spelade jag inte mycket bättre än ni, herr Lövdahl!»
»Möjligt, ty jag spelar inte komedi; jag förstår er inte — inte ett ord.»
Steffensen kom ända fram till dörren torkande sig på handduken; han hade ett rödt, oljeglänsande ansigte med två stora, långt framstående ögon, dem han nu riktade mot Abraham som en teaterkikare.
»Och ni vill inbilla mig —»
»Han vet ingenting, far!»
»Bah — hvad vet du? Men jag har mina begge goda ögon, jag; kan ni se mig rätt i ögonen och säga, att ni inte vet något om arbetarefesten, som förberedes på Fortuna?»
»Jag har inte hört ett ord derom,» svarade Abraham.
»Du kan vara säker på, att han vet ingenting,» tillade Grete allvarsamt.
»Det var tusan,» mumlade Steffensen misstrogen; »kanske ni inte heller vet något om hedersgåfvan: thekanna, sockerskål samt för human — —»
