ofvanpå hos sig själf träffade Abraham fadern i ett förtroligt samtal med fru Clara.
»God afton, min käre gosse! Du har ju varit ute hela eftermiddagen, säger Clara; kom nu och sätt dig, jag vill bli er gäst i afton.»
Professorns ansigte strålade, i det han betraktade det vackra unga paret, de eleganta rummen, all denna lyx och all denna lycka, som han hade skapat för de begge kära barnen.
»Ja, jag far också lof att fråga, hvar du har varit hela den här tiden, Abraham?» började nu äfven Clara.
Men professorn märkte, att Abraham ej var vid lynne, och han hade redan lärt sig att parera små scener mellan dem:
»Låt oss aldrig fråga honom, Clara! Luften är så full af hemligheter och öfverraskningar; du kan vara säker på, att Abraham också har en.»
»Det är således sant hvad man berättar, att det förberedes en arbetarefest ute i Fortuna?» frågade Abraham.
»Har du inte hört det förr?» frågade Clara.
»Ingen har nämt ett ord till mig om det».
»Ja inte till mig heller; det måtte vara något, som lilla frun har för sig», sade professorn; han ville tydligen slå bort det i skämt
»Och denna insamling, pappa —»
