kommo från bibelförklaringen och sågo ljus i fönstren, fingo de sådan lust att titta upp.
De blefvo mycket vänligt mottagna, ty de kommo i själfva verket så lägligt.
Och dessutom tyckte Clara om fru Fredrikke. Det roade henne att undfägna prestens riktigt bra och gerna vara litet öfverflödig, på samma gång som hon med intresse hörde på de ekonomiska betraktelserna och alla de små knep, som Fredrikke lärde henne i matlagningen. Och när Abraham följande dag knotade på en sås, som ej var annat än tjock mjölröra, var det henne ett nöje att förehålla honom, huru vidrigt och simpelt det var att slösa med mat och dryck, äfven om man hade råd till det.
Professorn och presten kommo hastigt in i ett samtal, som började med de fattige, gick derifrån till fabriksarbetarne och slutade i fabrikens inre angelägenheter.
Endast Abraham kände sig fortfarande illa till mods; han tyckte icke om den vigtige Morten baksträfvare, icke heller hustrun; och det var honom rent af emot, att dessa menniskor under den senare tiden mer och mer trängde sig in i hans krets. Han fortfor att gå af och an efter supén och deltog föga i samtalet.
