akademici skulle sitta och tala om aktier och utdelning.
Men Morten Kruse tog det på ett förståndigt sätt, sedan han väl hade kommit till ämnet; han yttrade sig om affärer med en sakkunskap, som slog professorn med förvåning.
»I hvilket pris stå Fortunaaktierna för närvarande?» frågade presten, då de hade pratat en stund.
»Ja, sanningen att säga, så vet jag det inte; sist jag köpte —?»
»Ni köper således?»
»Nej, det gör jag egentligen icke», svarade professorn;» jag har redan så många aktier! men det har händt ett par gånger, att en och annan aktieegare har ondgjort sig på bolagsstämmorna, och derför har jag föredragit att köpa de missnöjdas aktier hellre än att ha obehag.»
»Och då har ni betalat?»
»Jag har öfvertagit aktierna till inbetaldt belopp, så vidt jag minnes.»
»Man kan således få köpa aktier al pari?» frågade komministern lifligt.
»Ni köper alltså?»
»Jag skall säga er, herr professor,» svarade Morten och försökte inlägga litet salfvelse,
