»min hustru är inte alldeles blottad på hvad man kallar jordiska egodelar.»
»Jag har hört, att er fru skall vara förmögen.»
»Åh, förmögenhet kan det inte alls kallas; en ringa penningsumma till hjälp under sjukdom eller annan hemsökelse, det är alltsamman. Men huru obetydligt det än är, ville jag dock helst ha det placeradt inom staden och helst på ett så litet i ögonen fallande sätt som möjligt.»
»Naturligtvis,» insköt professorn.
»Det är inte i något afseende gagneligt, att församlingen anser sin prest för att vara förmögen,» tillade komministern allvarligt.
Professorn, som nu ändtligen förstod, hvart det bar, sade välvilligt:
»Om ni önskar antingen köpa värdepapper eller öfver hufvud taget genom mig placera edra pengar —»
»Ja, det var just min önskan,» utbrast Morten ifrigt; »en man i min ställning kan ju inte så lätt ordna sådana angelägenheter direkt, men å andra sidan är det inte heller rätt att helt och hållet försumma det timliga.»
»Nej, visst inte, jag förstår er så väl; och det skall bli ett nöje för mig, om jag —»
»Tack, tusen tack,» utbrast komministern
