silfver; men det var aldrig värdt, att hennes man kom stickande med den, det var icke ett grand mindre förargligt för det.
Ibland, när hon hade tänkt länge på detta silfver, föreföll det henne, som om professor Lövdahl hade stulit det ur hennes eget skåp — ja, det var till och med en plats i skåpet, der det skulle ha stått; och aldrig gick fru Christensen och såg på sitt silfver, utan att hon suckade: der stod det!
»Du är ett nöt, Christensen!» upprepade hon snyftande, ju närmare festen kom; du kan vara ordförande för behöfvande barnsängsqvinnor och alla möjliga sjukkassor, men du frånsäger dig — herre min Gud, han frånsäger sig frivilligt den enda plats, som kunde afkasta litet silfver — ja, för det kunde man då veta på förhand! Och så skall vårt — ja, jag säger med flit vårt silfver gå till den der — den der —» hon kunde ej hitta på ett ord så fruktansvärdt, som hon ville ha det åt professor Lövdahl, och hon bara grät, så att hon darrade.
Bankdirektörens äktenskap var ett af de vanliga; han var tyvärr icke så öfverlägsen i salongen som på kontoret; gentemot frun kom han alltid till korta, och så blef han ond, och så blef hon ond, och så käbblade de, och
