alltsamman. — Lilla Clara, vill du inte vara snäll och knyta min halsduk?»
Abraham gjorde våld på sig för att ej ge ett häftigt svar, svängde sig om på klacken och gick in i sitt rum. Hans hustru passerade tätt förbi honom, då hon återvände till sängkammaren för att fullborda sin toalett, och en stund derefter, då hon gick ut igen för att sätta sig upp i vagnen. Han kände hennes parfym, och klädningen snuddade nästan vid honom, men ingen af dem sade ett ord.
Han satt qvar och stirrade framför sig, tills han hörde vagnen rulla bort. Der sutto de bredvid hvarandra, hans täcka hustru, munter och pyntad, och fadern med sina ordnar i stort format, med käppen mellan knäna och händerna sammanknäpta öfver elfenbenshandtaget.
De två passade ihop. Abraham kunde ej erinra sig, att hans far och hans hustru någonsin varit oense om någonting. Nästan som af en instinkt möttes de ständigt i samma åsigt, och den var ständigt rakt motsatt Abrahams.
Det kändes för honom, som han stod der vid fönstret, som om det var ett ofantligt svalg mellan hans och hans fars lifsåskådning, ett afstånd större än någonsin förr i verlden
