sin lilla hustru, huru vackert allting stod tillredt i deras egna rum.
De skulle bo ofvanpå i professor Lövdahls stora, vidlyftiga hus; de höga, gammaldags rummen i ståtlig svit voro den sommarqväll, då det unga paret kom hem, fulla af blommor, men halfmörka i det sista röda ljuset från aftonsolen.
Andra våningen af det stora huset lyfte sig så högt, att man hade utsigt öfver de lägre husen vid stranden; och fjorden låg spegelblank och bar de små öarna och kala holmarna, medan landet gled utåt lägre och lägre i en sjunkande linie ner mot horizonten, som var själfva det öppna hafvet.
Abraham älskade sin kust, och hans hjärta svälde, då han förde sin hustru fram till det öppna fönstret i deras matsal.
»Är det inte vackert, Clara?»
»Hvar? Hvar menar du?»
»Utsigten — hafvet — belysningen —»
»Men, kära du, här fins ju inte ett enda träd.»
»Åh, du lilla enfaldiga östländing», svarade han muntert och svängde om henne inåt rummen, »är här då inte vackert, hvad?»
»Här är ju nästan mörkt.»
»Jag skall tända ljus.»
