skorstenar. De mottogo Abraham vördnadsfullt och vänligt; och det blef genast så utlagdt, att den unge chefen ville ej dricka champagne bland de förnäma, utan höll sig icke för god till att dricka ett glas öl med folket.
Utan att synnerligt ge akt på det intryck, han gjorde, sökte Abraham efter Grete och fann henne bland qvinnorna. Hon blef icke det minsta förvirrad, men högröd af glädje, då hon hörde hans röst.
Hustrur och flickor drogo sig litet ifrån de två, men stannade dock i en klunga framför, så att de ej kunde synas från tribunen. Det var ingen bland dem, som tänkte något ondt — icke för att de trodde unge Lövdahl en hårsmån bättre än fina stadsherrar i allmänhet, men Grete Steffensen var blind och icke som andra flickor; olyckan beskyddade henne både mot fara och afund, så att hon kunde göra nästan hvad hon ville.
»Är inte far din här, Grete?»
»Jo, han var nyss här; ser du honom icke?».
»Nej, så vida han inte är i skaran der ända framme vid talarestolen; der är en sådan trängsel.»
»Ja, der är han visst», menade Grete med ett illparigt leende.
