Professorns födelsedag var en fest för stadens herrar, och isynnerhet efter fruns död hade den stora middagen efterhand antagit en säregen karaktär med traditionella tal och löjliga ceremonier.
Abraham var fortfarande i sin stridsstämning, men det blef intet tillfälle till utbrott. Clara var mild och älskvärd, from som ett lam. Hon hade nämligen haft ett samtal med sin svärfar, hvarunder de kommit öfver ens om, att Abraham för tillfället var nervös, och att man borde foga sig efter honom, så att han ej skulle bli värre.
Icke heller vid bordet föreföll något, som kunde föranleda honom att rycka ut på något sätt; alla menniskor voro så blida och plirögda och hjärtans förnöjda.
Och allt efter som han såg ruset ökas hos de andra och själf drack obekymradt med, utplånades samhällsstridens stränga bilder, och arbetarnes framryckande kolonner öfverröstades af det muntra skramlet med glas och gafflar.
Han reste sig och gick uppåt för att dricka en privat lyckönskningsbägare med sin far, så som de brukade på denna dag.
Professorn lemnade genast sin plats vid bordsändan och drog sin son bort till fönstret,
