Luk. 5: 4: ”Och när han hade slutat tala”.
Ap. Gern. 11: 15: ”Och när han begynte tala, föll den Helige Ande på dem”.
Så har man uppfunnit den tolkningen, att detta förbud mot qwinnans predikande endast skulle gälla det bruk, att qwinnorna talade sig emellan och dermed störde församlingen. Endast påfund. Det är sant, att man brukade i de första kristnes församlingar då och då framställa frågor till den talande. Men aposteln tillåter icke qwinnan att ens på detta sätt taga ordet.
Se wi tillbaka på det nyss anförda stället, så innehåller det, 1 Timot. 2, twå skäl, hwarför qwinnan skall tiga i församlingen. Det ena är, att hon skall wara i stillhet. Genom att tala offentligt skulle hon komma att ryckas bort från den stillhet, som är henne anwisad. Det andra skälet är, att hon skall wara sin man underdånig. Då hon talar offentligt i församlingen tillegnar hon sig en wiss myndighet eller auktoritet, hwarigenom hon kommer till att befalla öfwer mannen. Bägge delarne strida mot den af Gud wid skapelsen faststälda ordningen. Är då icke detta tydliga och owedersägliga ord? Och likwäl skola de icke få gälla, utan wridas och wändas i en alldeles motsatt mening. Kan det kallas att gå ärligt till wäga wid tolkningen af Guds ord? Är det icke twärtom bewis på uppsåtlig förwrängning och att man icke will förstå apostelen eller ock att apostelen icke skulle sjelf ha förstått saken rätt. Glöm dock icke, när du talar med folk härom, att apostelen Paulus anför twå grunder mot qwinnans predikande i offentlig församling: Stillhet och underdånighet. Och dertill säger wår omedelbara känsla: amen. Den offentliga qwinnopredikan är helt wisst, som så mycket annat mot Guds ord stridande, ett utbrott af denna tids sjelfrådiga och falska frihetsande.
Men så säger man: se på resultaterna af den qwinliga predikan. ”Ha icke mången gång själar blifwit uppwäckta och kommit till omwändelse genom qwinnors predikan?” Ja, det må wisst ha kunnat ske, ty Guds ord har magt och denna magt kan det utöfwa äfwen der det uttalas af andra munnar än de rätta, såsom en skarp knif icke förlorar sin skärpa, fast den anwändes och illa anwändes af t. ex. ett barns hand. Men att inrätta sin lära efter resultater eller icke-resultater, dertill har ingen lof. Det kan leda till förskräckliga falska lärdomar.
