hjertats fördolda menniska med den saktmodiga och stilla andens oförgängliga wäsen, hwilket är kostbart för Gud”. 1 Petr. 3: 4.
Frälsningsarméns wäsen är en rak motsats till detta. Det är buller och owäsen från början till slut.
Hwilket larm i hela deras uppträdande, med möten, processioner, musik, halleluja-rop, wiftningar, klappning i händerna, plattformen med alla slags scener och scenförändringar.
I sitt reglemente säger Booth, att en duglig officer skall försöka att så fort som möjligt blifwa omtalad i tidningarne! Tänk detta! Att så fort som möjligt blifwa omtalad i tidningsartiklar — det skall man wara angelägen om såsom en till werksamheten hörande wigtig sak!
Men något af det mest ogudliga är dock det sätt, på hwilket Booth befaller, att plattformen skall anwändas. Han säger i sin reglementsbok, att ”personerna på plattformen skola ordnas så, att de göra det största möjliga intryck på sig sjelfwa och på ahörarne”.
”Under mötets gång gör det understundom en ypperlig effekt att utföra stora förändringar på plattformen och sålunda framställa wexlande scener.”
"Man må alltid ihågkomma, att plattformen hos oss är icke blott en plats, hwarifrån åhörarne kunna wäl iakttagas och tilltalas, men äfwen en plats, på hwilken officerarne (de manliga och qwinliga) likasom på en scen skola wisa sig till sin fördel. Ett i detta hänseende förståndigt bruk af plattformen skall frambringa ett hittills oöfwerträffadt resultat.” — Tänk ett sådant komedispel på det andliga området! Man skulle kunna tro, när man läser slika Booths föreskrifter, att man hade för sig en teater-instruktör.
Lägga wi nu tillsammans allt, som är anfördt i dessa sju afdelningar:
arméns förkastande af wåra dyrbara sakramenter;
dess falska uppfattning af lagen och dermed sammanhängande ytliga predikan om synd;
den ensidiga wigt, som lägges på känslan;
dess falska lära om helgelsen, om syndfrihet här i lifwet;
egenrättfärdigheten, sjelfberömmelsen;
despotismen;
farorna för familjelifwet och barnuppfostran;
missbruken med barnkorpserna;
