Den här sidan har korrekturlästs
85
I DET INRE AF ELDSLANDET.

se denna tid på året. Vegetationen är vanligen särdeles torftig och består af låga, tufviga växter och gräs. Vi sågo talrika guanacos och förföljde dem till häst. Det går framåt i hvinande galopp; hästen själf är ej den minst intresserade, och det gäller att sitta fast i sadeln, då denne ofta midt i språnget kastar sig åt sidan för att undgå att trampa i Azorella-tufvoma. Emellertid är det sällan det lyckas ens för hundarna att uppnå en fullvuxen guanaco, och unga djur sågo vi ej till.

Plötsligt hörde vi ett kort skall och fingo strax invid sikte på en skara hundar. Backhausen, som nästan hade en fix idé att vilja skjuta vilda hundar, hvilket emellertid aldrig lyckades honom, gjorde revolvern färdig, då José, som hade mera erfarenhet, ropade till honom: »Skjut inte, här måste finnas indianer i närheten.» Och verkligen, strax intill oss bland buskarna reste sig några smala träpinnar, och rundt kring dem lågo några gamla murkna guanacoskinn på jorden. Det var lägerplatsen, men fåglarna voro bortflugna. Jag kastade mig på knä för att bättre undersöka de kvarlämnade föremålen, men kom upp igen fortare än jag tänkt, då jag märkte, att jag placerat mig i en hög glödande kol, täckta af grässtrån och jord. Så nyss förut hade platsen varit bebodd. Jag fotograferade lägret, sedan vi rest upp skinnen, och hopsamlade hvad jag ansåg värdt att medtaga af de föremål, som lågo kringströdda. Det gladde mig att se, att mina följeslagare nästan sågo ut, som de tviflade litet, om det kunde vara rätt att så där beröfva ett par fattiga indianer deras tillhörigheter, men då jag i utbyte lämnade kvar ett par tändsticksaskar, en gammal tröja och en stor, präktig eskilstunaknif, så förbyttes tviflet i beundran öfver denna frikostighet.

Knappt hade vi varit ett par dagar i Rio Grande, förrän det anmäldes, att en ångbåt var synlig. Vi trodde, att den kom med proviant till missionen, men då jag åtföljde missionärerna ner till stranden, så mötte vi till min förvåning Ohlin, som kom gående med en chilensk sjöofficer. Förklaringen kom genast. Guvernören i Punta Arenas hade sändt ut det lilla kustfartyget »Condor» på en expedition och i tanke att vi möjligen kunde vara färdiga gifvit order, att den redan nu, en månad före den utsatta tiden, skulle gå fram till Páramo för att fråga efter oss. Där anträffades blott Ohlin, som sade, att han intet kunde besluta utan att sammanträffa med mig, och befälhafvaren erbjöd sig då mycket välvilligt att föra honom till Rio Grande. Då Ohlin redan fått erfara svårigheterna att utan goda båtar och folk