Floden delar emellertid snabbt upp sig i ett stort antal smågrenar, som alla synas fortsätta långt fram mot Cordillerernas fot. Allesammans rinna de i djupa, grönskande dalar, ofta äro de djupa och alltid mycket smala, sä att stränderna stundom nästan möta hvarandra och ej sällan bilda verkliga naturliga broar, som ge den passerande ryttaren en gungande och osäker men dock bekväm passage öfver bäcken. Trots deras ringa bredd är det emellertid ofta mycket besvärligt att komma öfver dem; i timtal kan man få söka efter ett lämpligt pass, och ändå,
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här. Bildtext: Från Candelariaflodens dal. |
just när man tror sig räddad, ljuder stundom ropet: »Se cayó la
mula» — en åsna har ramlat i vattnet. Då stannar marschen af,
medan alla rusa till för att hjälpa upp det stackars djuret; bördan
måste lassas af, och det kostar en lång stunds arbete, innan man
har det uppe på det torra. Ej minst obehaglig är situationen,
om i bördan finnas saker som skadas af vattnet, och särskildt
gäller det att här ej transportera ömtåliga instrument annat än
i väl täta kistor.
För det svåraste äfventyret i detta hänseende var jag ute under en senare färd, som jag med två följeslagare gjorde från
