Bahia Inútil. Sent en eftermiddag kommo vi till en äkta »chorillo», en smal, djup bäck, nedgräfd i dyvallar; att dess rykte redan var stadgadt, kan man finna af det namn den bär, Rio Odioso — den obehagliga ån. Bredden var ej större, än att man bekvämt kunde hoppa öfver till fots, och ridhästarna bragte vi på det sättet vid tygeln lätt öfver. Men så kom packhästen, en gammal envis grå sprakfäle. I stället för att taga ett ordentligt hopp försökte denne att klifva öfver men ramlade därvid ned i vattnet. Hade vi haft en spade, skulle ju saken kunnat hjälpas, men nu var situationen allvarlig. Bördan, som han bar, lassade vi naturligtvis genast af. Flera timmar arbetade vi för att med händerna och knifvarna gräfva ut en uppgång; ofta var hästen helt nära uppe, men alltid misslyckades den sista satsen, och för hvarje gång blef han allt tröttare. Till sist lyckades vi få en lasso om djuret, och denna spändes fast vid sadeln på en ridhäst, där en af männen satte sig upp. Så bar det i väg, medan vi båda andra med piskorna bearbetade det stackars djuret nere i dess våta graf. En kraftig ryckning och en sista ansats, och hästen var uppe. Hade vattnet varit kallare, såsom närmare vintern, skulle den säkert ha stannat där för alltid.
Vi fortsätta emellertid vår väg, följande den gren af floden, som går rakt i söder. Och nu äro vi inne i det egentliga centrala Eldslandet. Många föreställningar hade jag gjort mig om detta land, men aldrig hade jag tänkt mig, att det skulle ha detta utseende. Naturen är så leende, att man skulle kunna tro, att man befunne sig i en vidsträckt park på Skånes slätter i stället för i hjärtat af det illa beryktade Eldslandet. Åt alla håll breda där ut sig långsträckta, öppna gräsplaner, genomflutna af något litet vattendrag och afbrutna af låga kullar med präktiga lundar af den antarktiska boken. Den art, som här är den allenarådande (Fagus pumilio), bildar låga träd, högst 5—8 meter, med grenar ända ned till roten och vidt utbredda, så att växten får en nästan halfklotformig gestalt, hvilken jämte det täta löfverket af små, glänsande gröna blad ger den ett märkvärdigt och mycket prydligt utseende. De äldsta träden ha visserligen ej grenar ända ned, men deras form är i alla fall nästan densamma. — På sidorna omramas denna tafla af högre, helt skogklädda åsar, och framför oss i söder resa sig öfver dessa murlikt, utan någon öfvergång, en dubbel kedja af blånande berg, en lägre skogklädd och en fjärmare, hvars högsta spetsar skina hvita af snö. Hvad som blott förundrar i denna tafla är ensamheten, man
