Den här sidan har korrekturlästs
90
FEMTE KAPITLET.

skulle så gärna vänta sig att se några rödmålade stugor sticka fram mellan träden. Nu störes enformigheten blott af en eller annan ensam guanaco. När de visa sig, blir det lif i vår skara. Hundarna sätta i väg, och någon af oss följer med för att taga hand om det väntade bytet. Ofta räddar sig nog detta, ofta har det vågat sig för nära och faller offer för sin nyfikenhet att beskåda de okända inkräktarne och får då tjäna oss såsom en god stek. Ett förhållande till måste också anmärkas, som är alldeles egendomligt för detta landskap, och det är den myckna brända



skogen. Hvart man ser, varseblifver man af brända, spöklikt uppstående trädstammar, visserligen aldrig öfver mycket stora sträckor, men i alla fall så, att man ej heller finner grön, växande skog öfver några mycket stora, sammanhängande områden, och detta på hela vår väg ända fram till Cordillererna. Det synes ej kunna vara något tvifvel, att det är indianerna, som åstadkommit detta, och de måtte då vara ännu värre skogssköflare än själfva argentinarne. Om Magellan varit här, så skulle man lätt förstått, hvarför han gaf ön det märkliga namnet Eldslandet, ty det folk, som åstadkommit detta, måtte verkligen vara älskare af eld. Afsikten härmed kan ej gärna vara någon annan än att med