Så gick färden framåt, men i samma mån vi närmade oss bergstrakterna, förändrades terrängen. I stället för öppna grässlätter mötte nu vidsträckta sumpmarker, betäckta af hvitmossa. Det blef allt svårare för djuren att taga sig fram i denna terräng; alltsom oftast fastnade en af mulåsnorna med sina små fötter och sin tunga börda i den djupa dyn, och medan vi arbetade med att hjälpa en, sjönk en annan ned. Här och där finnas djupa hålor, »manantiales», eller källor, så öfvervuxna med vegetation, att man blott på den något ljusare grönskan varseblifver dem. Men ve det djur, som skulle råka falla ned i en sådan; det vore säkerligen utan räddning förloradt.
Emellertid kommo också de hittills så aflägsna bergen oss allt närmare, och på kvällen den 23 januari funderade vi redan på att lämna kvar lastdjuren under bevakning och utföra den återstående delen af exkursionen på en eller två dagar med ensamt ridhästarna. Emellertid beslöts att söka göra ännu en dagsmarsch. För att ge ett exempel på huru våra dagar tillbragtes, vill jag här anföra hvad min dagbok säger om denna.
»Den 24 januari. På morgonen dimma, som sedan skingrades. Besvärlig packning. Don Carlos[1] red ut för att söka upp en lämplig väg. Återkom om en stund och förklarade, att han »funnit en utmärkt guanacoväg[2] och att vi alldeles säkert skulle kunna passera kärret». Vi begåfvo oss dit, men det var en skön väg; snart sutto alla djuren fast i gyttjan. Flera måste lastas om helt och hållet, men öfver kommo vi ej. Med en lång, besvärlig omväg tillbaka upp mot skogskanten gick det till sist, fast med svårighet. Så kom en skogspark och så ett nytt kärr och sist en långsträckt skogsås. Här var stor rådplägning och rekognoscering. Don Carlos försvann, och då han ej kom tillbaka, fortsatte vi utan honom genom bränd skog och i kanten mot kärret. Till sist måste vi hugga väg med yxan, och när vi så kommit ut till kärret igen, beslöto vi dröja. Präktig, fri utsikt öfver bergen och mot lagunerna men dålig lägerplats; sumpig. — Jag var mycket ängslig för Don Carlos och gick ut med Polanco för att söka honom. Vi vandrade länge i skogen, klättrade upp i höga träd, sköto med revolvern och bössan. Till sist hördes skott till svar, och den sökte kom ledande sin häst; sade, att han ätit bär och ej brytt sig om att leta efter
