punkt vi intogo. Men det var intet därvid att göra; med möda lyckades vi finna ett ställe, där vi kunde klättra ned till dalbottnen, och först vid mörkrets inbrott stannade vi för att bereda oss en lägerplats i skydd af några stenar ett par hundra steg från en snödrifva, just där den första förkrympta buskvegetationen tog sin början.
Det blef ingen angenäm natt. Vädret hade hittills varit vackert, men nu ändrade det sig plötsligt, och vi hade knappast insomnat, förrän ett häftigt, snöblandadt regn började falla; det blef omöjligt att hålla elden vid makt, och vi ägde ej det minsta skydd mot ovädret. Mot morgonen upphörde väl regnet, men vi voro insvepta i en tät dimma, och först långt fram på dagen, sedan vi nödtorftigt torkat våra kläder och effekter, kunde vi fortsätta vägen, med yttersta möda banande oss väg nedför den branta sluttningen, klättrande utför slippriga, tvärbranta klipphällar och öfver upprättstående och kullfallna mossiga trädstammar. Min följeslagare Polanco, en fullblodsargentinare, van vid alla arbeten, som kunde göras från hästryggen, men fullkomligt ovan vid företag som detta, undrade, om icke detta vore ett förtrolladt land, där alla naturmakter sammansvurit sig för att hindra oss att komma fram. På kvällen hade vi nått den flod, vi uppifrån berget sett, och anlade där vårt andra läger.
På grund af de anordningar, som träffats, ansåg jag det ej rådligt att ytterligare använda mer än en dag till att gå framåt, och för att då komma så långt som möjligt beslöt jag att gå vidare ensam, kvarlämnande Polanco med hela packningen för att invänta min återkomst. Det skulle bli af föga intresse att skildra denna dags vandring i hittills obeträdda fjälltrakter, där hjordar af nyfikna guanacos ända upp mot den eviga snöns gräns följde mig för att betrakta den nykomne främlingen, stundom vågande sig fram ända till på några stegs afstånd. Till slut kom jag på en höjdkam, där en ny dal, nästan lika djup som den förra, stängde min väg. Ehuru jag här hade en mycket fri och intressant utsikt mot söder, så var det dock på grund af den afstängande fjällväggen omöjligt att se en skymt af Beagle-kanalen, men jag kunde dock kartlägga det pass, där framträngandet till Lapataiaviken otvifvelaktigt torde vara lätt för en person, som har tiden till sin disposition. Sent på kvällen återkom jag till platsen, där min följeslagare väntade, och följande afton voro vi efter en sträng marsch på en ny väg åter i hufvudlägret, glada att få sofva skyddade mot regn, som förut hvarje
