SJETTE KAPITLET.
Onaindianerna.
Olika stammar bland Eldslandets urinvånare. Onaindianerna: utseende, lefnadsförhållanden, husgerås, vapen etc. Förmåga att kunna utvecklas. Stridigheter med de hvita nybyggarne. Salesianermissionärernas verksamhet. Den nuvarande ställningen och utsikterna för framtiden.
Vid flera tillfällen i det föregående har redan flyktigt varit fråga
om Eldslandets urinvånare, och vi ha också i den historiska
inledningen sett några drag ur deras tidigare historia. Här vilja
vi emellertid dröja litet för att närmare betrakta karaktären och
lefnadssättet hos en af jordens intressantaste och minst kända
folkstammar.
Efter den vanliga indelningen anser man, att å Eldslandet finnas tre från hvarandra fullkomligt skilda folkstammar. Två af dessa stå hvarandra emellertid, ehuru de begagna skilda språk, till utseende och lefnadssätt så nära, att de kunna betraktas som en sluten grupp i förhållande till den tredje. Yaghans och alakalouf kallar man enligt de engelska missionärernas föredöme de båda förstnämnda stammarna, och vill man ge dem ett gemensamt namn, så kallar man dem kanalindianer, därför att de, liksom också några andra nordligare boende stammar, städse uppehålla sig i sina båtar eller i omedelbar närhet af kanalernas vatten, där de finna sitt lifsuppehälle och tillbringa hela sitt lif. Yaghanindianerna, som genom nyssnämnda missionärers verksamhet blifvit tämligen fullständigt civiliserade, skall jag skildra i nästa kapitel, och äfven öfriga kanalindianer skola småningom få sitt omnämnande. Men här vilja vi tala om den tredje stammen, invånarne å Eldslandets hufvudö, utanför hvilken de aldrig komma, då de ej förstå att begagna
