Den här sidan har korrekturlästs
105
ONAINDIANERNA.

båtar. Där finner man dem däremot nästan öfver hela ön så väl på pampas i norr som i skogsregionen och ända in i Cordillererna; blott den södra kusten besöka de ej.

Ona eller onas kallar man denna stam; äldre engelska resande säga också »foot-indians» för att skilja dem från patagonierna, med hvilka de, som vi skola se, äga stor likhet i de flesta hänseenden utom däri, att de ej känna bruket af de på andra sidan sundet så oumbärliga hästarna.

Det nuvarande Eldslandet företer ett utseende vida skildt från det, som tedde sig för Magellans blickar, då för nära 400 år sedan de på stranden upptända eldarna kallade invånarne tillsammans for att beskåda de stora, underliga, hvitvingade sjöodjuren. I hela den norra delen af ön finner man numera människoboningar, där man kan få tak öfver hufvudet och äfven det nödvändigaste af transportmedel för kortare resor. Helt annat är det emellertid, då man vill intränga i höjdsträckningarnas innersta delar eller i det södra, skogklädda området, som till stor del aldrig besökts af någon hvit. Här är allt jungfruligt land utan spår af någon mänsklig verksamhet. Blott sällan ser man från någon hög kulle långt i fjärran en svag rökpelare uppstiga mot himmeln, erinrande om att här ännu finnas några kvar af dem, som en gång varit hela världsdelens herrar — indianerna.

Indianer! Hvem finnes väl, för hvilken icke detta ord framkallar en flod af erinringar om strider, utkämpade tum för tum mellan den s. k. civilisationens pionierer och ett för sin existens kämpande folk, strider förda ofta med växlande lycka men alltid dock till sist med samma resultat, trots all till försvar använd list och våld eller också blodig grymhet. I saga och roman så väl som i historiska berättelser ha dessa strider blifvit förhärligade, och långt sedan den siste frie indianen trampat Amerikas jord, skall minnet fortlefva af siouxernas, pawniernas och comanchernas kamp för lifvet och med den ett af de intressantaste bladen i historien om den kaukasiska rasens utveckling på mänsklighetens bekostnad.

Men allt detta har händt på andra sidan jordklotet i fjärran land. Och dock behöfva Magellansländernas indianer i afseende på sagor och romantik i intet stå tillbaka för sina kamrater i Nordamerikas »Wild west». Vi skola här ej uppehålla oss vid de underbara sagor, som anknutits till patagonierna, hvilka ju ännu för ett århundrade sedan äfven af vetenskapsmän ansågos för ett folk af öfvermänskligt stora jättar. Ty äfven eldsländarne ha