De prydnader de bära äro något mera omväxlande men i öfrigt af primitivaste slag. Åtminstone kvinnorna bära alltid hals- och armband bestående af fina fågelben uppträdda på snören af guanacosenor. Stundom ser man ock i stället för ben ett slags svarta frön uppträdda, och någon gång användas också fjädrar och snäckskal. Någon färgväxling finnes ju knappast i detta, men om de kunna komma öfver några mera civiliserade prydnader, glaspärlor, en brokig duk eller dylikt, äro de förtjusta, och af kvinnorna kan man för sådana saker tillbyta sig allt hvad man önskar. En egendomlig sed, som möjligen måste räknas till prydnaderna, är, att kvinnorna kring fotlederna bära hårdt åtsittande snören af senor; detta är en undantagslös regel, så att man kan skilja kvinnorna från männen på dessa snören.
Äfven deras husgeråd äro af enklaste slag. Lerkärl äga de ej, i stället begagna de korgar, som de konstrikt fläta af gräs, samt för flytande saker läderväskor. För att göra upp eld använda de i likhet med kringboende folk en sinnrik metod, i det de begagna sig af en flintsten, fnöske och ett stycke svafvelkis, det senare deras dyrbaraste egendom, som de lära erhålla ur bergstrakternas floder. För öfrigt äga de nästan inga andra föremål än sina vapen. Dessa bestå af pil och båge af ett ganska primitivt slag — denna fattiga natur skulle kanske ej tillåta dem att erhålla sådana af bättre beskaffenhet. Pilarna äro omkring 2 fot långa och hade förr alltid spetsar af sten, som dock numera, sedan glas från förbipasserande fartyg och från nybyggena blifvit vanligt, allmänt utbytts mot glasspetsar. Dessa förstå de att på ett ytterst konstrikt sätt med en pinne eller ett spetsigt guanacoben afspjälka från en formlös glasbit till den mest sirligt eleganta form. För fiskfångst äga de nät af guanacosenor och för att fånga fåglar ett slags snaror, sinnrikt förfärdigade af hvalfiskben.
Och nu till deras föda. Denna skulle visserligen ej förefalla oss särdeles aptitlig eller omväxlande, men man måste dock erkänna, att de gjort sitt allra bästa af hvad naturen haft att erbjuda. I främsta rummet är det guanacon och tuco-tucon, men äfven räfven, en stor råttart — de två mindre arterna äta de ej — samt de olika slagen af fåglar, som få sätta lifvet till. Då vattnet vid ebbtid drager sig undan, fånga de fisken, som glömmer sig kvar i hålor eller under stenar. Den stora blåmusslan är ett utmärkt näringsämne. Fröna af en växt (Sisymbrium) krossa de och baka däraf ett slags kakor. En ljusgul, klotrund svamp af
