vid Bahia Inútil. Det var otvifvelaktigt den intelligentaste jag sett af dessa indianer, och hans energiska, friska utseende var rent af påfallande. Han talade fullkomligt engelska, var kamrat med de andra vid bordet och tjänstgjorde stundom ensam såsom herde för att tillse får och hästar. Men han kunde ej låta bli att säga, att han stundom längtade efter det fria lifvet ute på fältet, fast han visste, att detta renderade honom misstrogna blickar och kanske inskränkt frihet. Och när man frågade, om han verkligen ville gå ut och kanske låta skjuta ned sig liksom så många andra, svarade han blott: »Ingen fara, jag skulle nog reda mig. Mig få de icke tag i, som i de andra idioterna.»
Och äfven bland fullvuxna indianer har jag sett flera, som lärt sig arbeta och satt sig fullt in i civilisationen, så väl i missionen och i Ushuaia som ombord å de chilenska krigsfartygen. Det friska i deras ansiktsdrag försvinner kanske, men de arbeta duktigt och ordentligt, och man kan vanligen lita på dem.
Redan dessa få drag — jag skulle kunna nämna otaliga andra — äro nog att för alltid tillintetgöra myten, att vi här skulle ha att göra med ett slags högre djur. Under skicklig och nitisk ledning, om staten sörjt for att de endast småningom trädt i beröring med civilisationen, om de haft en plats, dit de kunnat draga sig tillbaka utan att förföljas, skyddade för brännvinets förbannelse men delaktiga af civilisationens ljusa sidor, så hade de säkerligen kunnat uppfostras till en nyttig lem i de sydamerikanska republikernas samhällslif. Huru litet verkligheten motsvarat detta, skola vi i det följande se. Det är den gamla historien: vinningslystnad, förakt för människovärdet, religionens försök att medla i striden men icke alltid på det sätt, som man efteråt skulle ansett det bästa, och till sist uppkomsten af ett ständigt krigstillstånd ända därhän, att hvar och en anser sig när som helst kunna döda en indian, utan att någon besinnar att dessa dock ej börjat striden.
Redan de första expeditionerna, som sändes till Eldslandet — Serrano, Lista, Popper — blefvo olycksbringande för indianerna. Listas resa är i detta afseende typisk. I enkelt språk, som vore det fråga om den naturligaste sak i världen, en jakt på tigrar eller dylikt, beskrifver han, huru man påträffade en fredlig indianstam, som förskräckt flydde undan, lämnande sina guanaco-mantlar och till och med de små barnen efter sig, huru han jagade efter dem för att infånga några såsom vägvisare, huru de, ändtligen upphunna, sökte försvara sig med pilskott, huru han
