då befallde att angripa dem, hvarvid han med »stort hjältemod» själf ledde striden, och huru sist af dessa män, som intet ondt velat, 28 lågo döda och många sårade på platsen. Det är troligen ej afsiktlig grymhet, som ligger till grund för ett sådant handlingssätt, det är oförstånd och först och främst feghet, fruktan att sedan blifva öfverfallen af dem.
Efter sådana händelser kan man förstå, huru indianerna blefvo ännu skyggare. Men så kommo tillfällen, då de sågo sig vara i mångdubbel öfvermakt, och nu ville de försöka att hämnas. Från alla sidor omringade de inkräktarnes skara, alldeles som när de jagade guanacon, under det kretsen slöt sig allt tätare tillsammans. Men nu fingo de på allvar lära känna hvad winchesterkulorna betyda. De hvita stodo lugna, tills indianerna kommit någorlunda nära, men då, långt innan ännu några pilar kunde nå fram, aflossade de sina salfvor, och trots alla försök att krypa ihop bakom buskar och stenar, sjönk den ene efter den andre döende till jorden. Hvad hjälpte tapperhet och dödsförakt här, där de stodo värnlösa; inom ett ögonblick voro de spridda i flykt, blefvo förföljda till häst, och mången gång ha sålunda Eldslandets slätter bevittnat skådespelet af en indian, som timtals sprungit för sitt lif, begagnande sig af de skarpaste branterna och den af tuco-tucos mest underminerade marken, bortkastande sina klädesplagg och till sist sitt dyrbaraste, sin båge, medan hans förföljare i sporrstreck kommer honom allt närmare. Mången gång har det väl till sist lyckats den flyende indianen att komma undan, men lika ofta var slutet på scenen ett dödande skott.
Sålunda var kriget i full gång. Upptäcktsexpeditionerna drogo sig tillbaka, men det blef endast värre för de stackars indianerna. Redan förut hade enstaka guldgräfvare besökt Eldslandet, och nu komma de allt talrikare och talrikare. Man förstår lätt, att dylika hoprafsade män, som kommit dit ut för att söka äfventyr och som måste färdas i små grupper och därför verkligen sväfvade i lifsfara, icke brydde sig stort om några indianlif mer eller mindre. Det är ej lätt att få säkra data om dessa händelser, men jag tror, att det osläckliga hat mot de hvita, som man ännu så ofta ser hos indianerna, grundats i striden mot guldgräfvarne. Hvarje närmande i det fredligaste syfte besvarades med bösskott, kanske till och med sedan de blifvit ditlockade med vänskapstecken. Om indianerna af hämnd eller kanske blott af okunnighet om äganderättens principer röfvade
