Som bevis på deras önskan att göra skada berättar man, huru de med mycket besvär släpade upp en mängd rullar stängseltråd på en brant höjd och sedan störtade dem ned i floden därunder, där de ännu ligga oåtkomliga.
I det hela var dock tillståndet drägligt, så länge blott det nordvästra hörnet var bebodt, men det blef värre, sedan år 1893 äfven Bahia Inútilområdet börjat koloniseras. Nu var hela låglandskuststräckan upptagen, och på allt slättland inåt landet betade får, eller om sådana ej funnos där, så bevakades det dock af utsända från estancian. För indianerna återstodo blott fjäll och skogstrakter samt en del högt belägna platser, där de om sommaren funno en knapp näring. Men om vintern hade de intet: växterna kommo de ej åt, guanacon var städse sällsynt, och tuco-tucon kunde de ej gräfva ut ur den frusna, snötäckta marken. Skaldjuren vid stranden, som de förr lefvat på, fingo de ej närma sig. Så blef det dem en nödvändighet att stjäla; den, som var feg eller gammal och svag, var dömd att dö af hunger och köld, och nu började den sista förtviflade striden, som ännu pågick vid mitt besök. Obekymrade om följderna, röfvade de, när de kunde. Blefvo några dödade, så ändrade detta intet; de öfriga stannade kvar i närheten, och om man ej ville skjuta ned hela stammen, så var det nödvändigt att fånga dem och föra bort dem.
Innan vi öfvergå till en skildring af missionärernas verksamhet, må här två fullt konstaterade parallellhistorier följa. En liten skara af får hade blifvit bortförd från en estancia. Indianerna förföljdes af en trupp hvita, ledda af trenne män, hvilkas namn och ställning synas böra hafva förbjudit dem att taga del i en händelse, sådan som den som följde. Ändtligen kom man till en plats — nära Kap Bouqueron —, där de just slaktat några får. Själfva hunno de taga till flykten, men fårmagarna fyllda af blod hängde ännu i buskarna. Snabbt smög man i dessa in litet stryknin och red bort, afvaktande händelsernas gång. Indianerna kommo åter och började utan att ana något förtära af det kött de lämnat. — När nästa dag de hvita återkommo, så lågo 11 personer döda på platsen; huru många flera, som lyckats släpa sig undan, känner man ej.
Den andra historien förlöpte annorlunda. Den tilldrog sig några månader före vår ankomst, och som den väckte mycket stort uppseende, blef den i flera hänseenden bestämmande för säkerhetsåtgärderna vid vår resa. Då gränskommissionen efter
