Den här sidan har korrekturlästs
120
SJETTE KAPITLET.

lära de sig på detta sätt fullständigt, inspärrade som de äro med sina kamrater, med hvilka de städse tala sitt eget språk. Det har också anmärkts som olägenheter, att de ej komma i beröring och få leka med andra barn, att de ej få se andra arbetare, som förrätta sina sysslor utan yttre tvång, och en svårighet blir det ju alltid att på detta sätt få ett verkligt intresse for arbetet, när de äfven med den största flit ej kunna förtjäna något utöfver sin dagliga föda, som de själfva kanske mycket lättare kunde förskaffa sig.

Men vi vilja ej här gå i detalj in på missionsverksamheten. Jag vill blott tillägga, att det i regeln är ett nöje att se dessa barn, som ej alls förefalla missbelåtna och som för visso ej behöfva klaga öfver hård behandling eller knapp föda. Timtals få de leka i det fria, och rymningar äro icke särdeles vanliga. Man gör också sitt bästa för att äfven i öfrigt utveckla deras anlag till och med på estetiskt område. Vi meddela en bild efter fotografi af musikkapellet å Dawsonön, sammansatt af idel indianer under ledning af en af de i missionens tjänst anställda. Om än den musik de åstadkomma ej är den fullkomligaste, så är den dock ytterligare ett bevis därpå, att de äro tillgängliga för uppfostran lika väl som andra folkstammar.

När man nu, såsom förut nämnts, började föra indianerna i fångenskap, så sände man dem först öfver till Dawsonön och betalade därvid till missionen en pund sterling extra för hvarje ditsänd indian. Men missionärernas verksamhet hade fått många fiender, och bland dessa var guvernören i Punta Arenas. När så i augusti 1895 på en gång en hel stam på 165 indianer blifvit infångad, så kom det till en kris, i det guvernören beslöt, att de ej skulle sändas till missionen utan till Punta Arenas, där han ville söka fördela dem i familjer och på industriella verk. Otvifvelaktigt hade han från vissa synpunkter rätt, men såsom saken utfördes, fick den en påfallande likhet med en slafmarknad under ruskiga förhållanden. Yngre karlar kunde lätt användas, och barnen, slitna från sina mödrars bröst, blefvo lätt bortackorderade. Men kvinnorna och de ålderstigna blefvo kvar och började ett kringstrykande tiggarlif. Och så uppstod en storm af ovilja, som spred sig öfver hela landet och kanske haft djupare inflytande på Chiles politiska utveckling under den närmast följande tiden, än mången anar. En juridisk undersökning, som vidtogs, ledde visserligen ej till annat resultat, än att åtskilliga personer häktades, utan att dock de, som gjort sig skyldiga till de svåraste grymheterna