Den här sidan har korrekturlästs
8
FÖRSTA KAPITLET.

ännu allt europeiskt, fastän södern och närheten till Afrika redan tryckt sin stämpel på allt, på byggnadsstil så väl som på allmän karaktär. Terrassvis höjer sig staden öfver den breda, smutsgula Tajofloden, och från dess öfversta delar bör utsikten vara utomordentligt vacker. Men så vackert som dess rykte var ej intrycket af staden sedd från hamnen.

Från Lissabon börjar den egentliga oceanresan öfver till Amerika, elfva dagar, som blott afbrytas af några timmars uppehåll för att kola i den lilla staden S:t Vincent, belägen å en af Kap Verdeöarna. Dess föga skyddade hamn omges af nästan nakna basaltklippor, och midt i inloppet ligger en hög, brant klippa, närmast lik en afbruten pelare, å hvars efter hvad det vill synas mycket svårtillgängliga spets ett fyrtorn blifvit anlagdt. Sitt största intresse får detta afbrott i resan genom det tillfälle det ger att se ett litet stycke af afrikansk natur, om också ej den som bjudes i Centralafrikas urskogar eller i Saharas öknar. Men ett lifligt intryck af de svartas världsdel får man dock, när båten omsvärmas af en skara båtar fullsatta af negerpojkar med en hudfärg, som växlar i alla grader från svart till nära nog hvit, och med en beklädnad, som genom sin lätthet — den skulle nämligen på intet vis kunna göras lindrigare — visar, att de äro tropikernas barn. Deras sport är att dyka efter de silfverslantar, som passagerarne från fartyget kasta ned i vattnet, och det är en ofantligt liflig tafla, när alla under skrik och rop och viftningar söka draga uppmärksamheten till sig och sedan, då slanten faller, 7 — 8 stycken kasta sig ned mot den punkt, där den berört vattenytan. De visa en märkvärdig skicklighet; det är högst sällan, att icke någon kommer upp med ett triumferande bredt grin och slanten i munnen. För en shilling dyka de äfven rätt under fartyget och komma upp på andra sidan, ett konststycke som nog ej hör till de lättaste.

Men alla andra intryck under färden och säkerligen de flesta på hela jorden fördunklas dock vida af Brasiliens hufvudstad, det mångbesjungna Rio de Janeiro. Alla beskrifningar, ja alla bilder måste blifva svaga mot en verklighet, där naturen synes hafva slösat allt hvad hon ägde rikast på en punkt, som sedan ytterligare förskönats genom denna stad med sin halfva million människor. Efter att man dubblerat Kap Frio börjar kusten med dess märkvärdigt formade granitklippor bättre att framträda, men det är först sedan man passerat den mäktiga