kommer det på sin väg förbi ännu en indian i bakhåll, och i båda fallen blir det ett lätt byte.
Det mesta arbetet få emellertid kvinnorna göra. De hafva tillsynen öfver barnen, af hvilka ett vanligen är fastbundet å moderns rygg innanför manteln. De måste samla skaldjuren, de fånga också tuco-tucon. Med en lång spetsig käpp känna de efter, hvar denna har sin håla; därvid blir emellertid djuret stördt och gömmer sig i de innersta gångarna. Men nu märka de ut platsen med en sten eller dylikt, och efter en stund komma de tyst tillbaka och stampa häftigt på den punkt, där hålan är. Marken störtar in, djuret begrafves under den nedrasande jorden och kan lätt fångas.
Så går dagen. Om kvällen samlas man kring elden och måltiden. All mat kokas eller stekes, om än ej vidare omsorgsfullt. Till och med musslorna nedläggas i askan, innan de ätas. Endast fettet äta de rått, men det göra också de flesta af stäppens kringirrande hvita.
Och nu kommer språklådan i gång. Man må ej inbilla sig, att de äro några dystra enstöringar, utan de äro gladlynta och muntra och ha fullt upp att säga hvarandra. De ha också ett rikt språk; många saker, som i spanskan betecknas med ett enda namn, äga där flera benämningar. Kvinnorna sjunga sånger, som visserligen för en främling låta dystra och entoniga, men säkerligen ej förefalla så för dem själfva. Så berätta de historier om dagens händelser och äfven gamla sägner. De senare äro ofta intressanta; jag vill anföra en bland dem jag fått upptecknade. Den handlar om deras eget och mänsklighetens ursprung. Från början var Eldslandet, deras värld, bebodt af ett märkvärdigt folk, liknande de nuvarande hvita, skäggiga och ljusare än de själfva. Den tiden lefde ännu solen och månen på jorden såsom man och hustru. Men då människorna började förfalla i ondska och bekriga hvarandra, blefvo dessa förargade och flyttade upp till himmeln, därifrån de sände en röd, klar stjärna (Mars) i gestalten af en jättelik man, högre än bergen, och med en säck, »stor, mycket större än en säck med galletas».[1] Där hopsamlade han det föregående människosläktet och dödade dem. Därpå formade han tvenne lerklumpar, lade dem bredvid hvarandra, och efter tre månhvarf stego dessa upp såsom man och kvinna. Det var deras, det nuvarande släktets, stamfäder.
- ↑ Skeppsskorpor, som utdelas i missionen och vid nybyggena.
