Den här sidan har korrekturlästs
127
ONAINDIANERNA.

betraktade stranden från den oriktiga änden. En matros hade ett dragspel, och detta fröjdade dem mycket; de började till och med dansa i takt med musiken. Så kom natten, och om morgonen voro vi i Punta Arenas. Jag kan ej beskrifva det uttryck af sorg, som låg öfver indianernas ansikten, då de sågo detta nya, medan deras eget land var försvunnet ur deras åsyn; nu först kände de klart betydelsen af hvad som händt. Bland matroserna var en onaindian af annan stam, som redan ett år tjänstgjort ombord på fartyget. Vi frågade honom hvad de sade, och han omtalade, att de stodo och undrade, om ej det bästa vore att hoppa i hafvet för att på en gång bli fria från alla lidanden.

Sådant är då detta folk: en kroppsligt sund, ja, kärnfrisk ras, ett folk, vant vid de största umbäranden, mödor, faror och svårigheter och som dock i direkt beröring med kulturens män ej skall hålla ut i striden för tillvaron under ens en enda generation. De älska sin familj och sitt hemland; de äro modiga och själfuppoffrande men blifva också grymma och hämndlystna; sin munterhet och sitt glada lynne bibehålla de ända in i nödens yttersta stund. Att de hata de hvita skall ingen kunna förtänka dem: af dem ha de blifvit beröfvade sitt land, skjutna till döds — ofta då de kommo utan ringaste onda afsikter —, bortackorderade såsom slafvar, som måste arbeta utan betalning och utan att någonsin kunna få sin frihet men ändock underkastade allt slags hård behandling.

För visso finns det emellertid många personer, som vilja dem väl; många bland indianbarnen ha det t. ex. utmärkt bra och böra kunna uppväxa till dugliga medborgare. Men flertalet af dem, som sålunda hysa medlidande med indianerna, stå själfva midt i striden och kunna ej, våga ej i en sådan upprörd tid visa sina känslor. Bäst anser jag det för min del vara, om missionärerna så mycket som möjligt få taga hand om dem. Ty med alla felen i sitt uppfostringssätt äro de dock under närvarande förhållanden indianernas enda vänner och räddare, när man nu ej mera kan tänka på att för deras räkning erhålla ett tillräckligt stycke reserveradt land, där de i frihet kunde få lefva. Också har jag ansett det vara min plikt, medan jag vistades i Sydamerika, att i tal och i skrift, för republikens president och regering, för missionärer, estancieros och guvernörer, i tidningar och tidskrifter framhålla önskvärdheten däraf, att missionärerna måtte få så fria händer som möjligt i sitt arbete och därvid