hvilken var den ende, som förut gjort samma resa, dels en sjökapten, spansk till börden, som var fartygets egentlige befälhafvare, dels också en framstående chilensk marinofficer, löjtnant Fuentes, bekant sedan inbördeskriget, då han såsom befälhafvare å en liten torpedobåt sprängde det stora pansarskeppet »BIanco Encalada» med flera hundra mans besättning i luften. Han var nu utsänd i ett speciellt uppdrag från reringen med anledning af det väntade kriget mot Argentina, Vi skulle snart få erfara sanningen af det gamla ordspråket »ju flera kockar, dess sämre soppa», ehuru jag måste tillägga, att jag ej är öfvertygad, att
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här. Bildtext: I den sydligaste eldslandsarkipelagen. |
hvilken som helst af alla dessa kaptener skulle kunnat reda sig
i hvad som sedan mötte.
Första dagen var vacker. Vi passerade inloppet till Bahia Inútil, lämnande Dawson-ön till vänster, och kommo på aftonen in i det för sin naturskönhet så ryktbara Magdalenasundet. Ty värr var det då redan så mörkt, att jag ej fick något helt intryck af dess skönaste prydnad, den väldiga fjällkolossen Sarmiento, Eldslandets högsta topp, med dess hölje af evig is. I glänsande månskensbelysning löpte vi mellan skyhöga, lodräta bergväggar in i Hope Harbour, en djup vik på ön Clarence, och
